Hurl. (kräkreflex i action - svindlande genom tid och liv)

Vart ska jag ens börja. VIlken jävla cirkus mitt liv det senaste året varit. Jag vet inte hur jag skaa identifiera eller känna igen mina relationer till folk eller mig själv, beslut jag tagit eller vad som. JAg tog precis en tillbakablick på min blogg och ville kräkas, slänga ut mina organ och sluta känna. Är det inte lite roligt ändå hur bilder på vissa människor kan få en att vilja slänga sin laptop i golvet? Jag älskar min laptop. 

Det är väl ingen ide att försöka ta igen allt som hänt sen sist så jag tänker faktikt ta och skriva detta till mina tjejkompisar i Sverige. Ni kämpar alla med något just nu och jag mår faktiskt lite dåligt av att inte vara där. För er eller min syster, systerdotter eller minst sagt min egen mamma. 

Ni är alla så fantastiska. Ni bildar familj och utbildar er och byter job och försöker hitta er väg i livet. Och det är svårt, jag vet inga detaljer för jag pratar knappt med er, vilket jag skäms över. De fyra månader jag varit här har varit väldigt tumulta och prövande. Jag förvöntade mig inget annat men jag var inte förberedd på det heller. Och jag liksom stängde av, jag kunde till slut inte hitta energi till att svara mamma när hon ringde på Skype, det är för fan skämmigt. Och mer förargande är det att jag blir ledsen av att titta tillbaka på bilderna frpn min blogg. Jared, minne blott givetvis - men det gör ig ledsen likaså. Alex, vart ska jag ens börja, haha. Jag vet inte hur eller om den historien någonsin kommer sluta. Brittany. Hon försvann, hux flux utan att säga något så försvann hon. Jag får knappt tag på henne. Och det gör ont, för jag förstår inte vad jag gjort för fel, eller om jag ens gjorde något fel. Detta och den konstanta frpgan om hur jag ska finansiera allt jag vill göra, givetvis är detta frågor alla slåss med dagligen så jag r inte det minsta speciell. 

https://www.youtube.com/watch?v=de8uLEA7C3A      Spela den.

Men jag vill be om ursäkt, för jag känner hur de glider iväg genom mina fingrar. Och det gör ont. Och mer än hälften är mitt eget fel, jag vet det. Jag känner en speciell typ av skuld till er, för utan er hade jag inte varit här alls. JAg hade aldrig orkat musta upp tillräckligt med mod för att flytta till andra sidan världen om jag inte haft er i ryggen, och ja det är lätt att skriva och ännu lättare för mig att glömma innebörden av. Men första gången jag flyttade hemifrån så flyttade jag inte till en annan stad, jag flyttade inte till Skåne, inte till Danmark eller England. Jag tog mig så långt bort jag bara kunde komma, för jag orkade inte stanna kvar, av många anledningar. Jag kollade inte ens på skolor i Sverige förutom en, jag satsade alla mina sparpengar på just 1,5 år på studier inom ett ämne jag aldrig försökt mig på innan. Ni har alla suttit i mitt kök, speciellt Matilda, och sagt åt mig att jag skulle söka, skita i vad andra sa. Och även om detta snart är 3 år sen, för det var då jag började fundera på hela detta antagande - så tänker jag på vad ni gjort för mig varje dag. Ni tillför färg i mitt liv när det är grått och livlöst och jag älskar er gränslöst. Jag är stolt över er och ni får mig att le och skratta och gråta. Ni är byggstenar i mitt liv, hur såsigt det än låter.

Jag vill be om ursäkt för att jag inte tagit mig tid att tala om detta för er tillräckligt ofta, att jag inte skriver mer eller ringer. Och jag vill bättra mig, jag vill lova det men jag känner mig själv bra nog att inte ge det löftet. Vem vet, jag kanske är tyst i ännu en månad, eller så försöker jag febrilt att prata med er varje dag. Jag vet inte, för jag vet inte vart i mitt liv jag är just nu. Jag försöker lista ut många saker. Men ni ska veta att jag använder er och mina minnen av er för att lista ut vad det nu än r jag behöver lista ut. Ni är så jävla guld värda, fantastiska kvinnor. Jag älskar er, förlåt.

Do whatever you have to do. I'll stand by you.